Hur C-strängar fungerar
Ser man på hur strängar i C fungerar kan man säga attd et egentligen är en nollterminerad vektor av char. Med nollterminerad menas att varje sträng bör sluta med värdet 0. Här avses inte siffran '0', utan ASCII-värdet 0, som inte är ett giltigt tecken som kan visas på skärmen. Detta tecken anger var strängen slutar, och de flesta funktioner som använder sig av C-strängar är beroende av att det finns på korrekt plats.
Figur A-1. Representation av C-sträng
Om inte ett tecken 0 terminerar strängen kan allvarliga fel ske då funktioner som blint väntar sig ett 0 inte hittar det utan fortsätter ut i okänt minne. Sådana fel är inte helt sällsynta. C-strängar är därför alltid ett tecken längre än vad antalet egentliga tecken i strängen kräver. I bilden ovan finns det sex tecken som kan visas på t.ex. skärmen, men strängen är ändå sju tecken lång för att rymma en sista 0.
Skapa C-strängar
Eftersom C-strängar är helt enkelt vektorer med element av typen char kan man skapa strängar precis som char-vektorer, t.ex.:
char Hello1[] = "Hello!"; char * Hello2 = "Hello again!"; char Hello3[5]; Hello3[0] = 'H'; Hello3[1] = 'e'; Hello3[2] = 'j'; Hello3[3] = '!'; Hello3[4] = '\0'; |
Den första variabeln Hello1 definierar en vektor utan storlek, och låter kompilatorn räkna ut denna. Strängen blir exakt så lång som det behövs för alla tecken och terminatorn 0, d.v.s. sju tecken. hello2 däremot använder en alternativ syntax, men som åstadkommer exakt samma reslutat. Med hello3 skapas en vektor med en explict storlek. Vi fyller sedan manuellt vektorn genom att ge värden åt de enskilda tecknen, utan att glömma det sista tecknet '\0'. Då man definierar en explicit storlek måste man vara mycket noggrann så att den tilltänkta strängen ryms i vektorn.
Kan man naturligtvis även dynamiskt allokera C-strängar. Man allokerar då en vektor av datatypen char med den önskade storleken.
Manipulera enskilda tecken
Man kan manipulera de enskilda tecknen i C-strängar precis som element av typen char i vilken vektor som helst. I exemplet ovan tilldelades en sträng ett värde genom elementvis tilldelning. Man kan accessera elementen normalt genom operatorn [] eller med hjälp av pekararitmetik. Vi kunde skriva om ovanstående tilldelning till följande:
char Hello3[5]; *(Hello3 + 0) = 'H'; *(Hello3 + 1) = 'e'; *(Hello3 + 2) = 'j'; *(Hello3 + 3) = '!'; *(Hello3 + 4) = '\0'; |
I vissa fall är det lämpligt att använda pekararitmetik, men i de flesta fall är det lättare och snyggare att använda normal vektorindexering med []. Det är ingen skillnad ur effektivitetssynpunkt, eftersom kompilatorn översätter allting till pekararitmetik innan den egentliga koden genereras. Använd den syntax som verkar lättare och som ger mindre fel.